Metro briljerar

På onsdagen i förra veckan träffade jag på den fulaste layouten på en artikel jag någonsin sett.

Rubrik: NU BLIR DET BÄTTRE VÄDER! (Hoppas SMHI)
Citat: "Jag tror det. Jag har i alla fall gjort det så jag hoppas det." Annika Nånting på SMHI

Det finns ingen anledning att hänga ut författaren till artikeln här. Antagligen har han inte heller haft något med det hela att göra. Jag tycker bara man ska förundras ett tag över vilket hjärnsläpp/klåpare denna artikelrubrik fallit offer för.

Hemma igen

Det är alltid skönt att komma hem. Jag måste säga att tre veckor utomlands var ganska bra avvägt. En vecka till och man hade antagligen gått varandra på nerverna ordentligt. Bättre att skiljas som vänner och sedan hålla kontakten i många år framöver.

Nu var jag å andra sidan inte hemma i mer än cirka 12 timmar. Jag och pappa bilade på tisdagen ner till Malmö där vi träffade mamma och Edvin (Johan på kanottur med Veronica). Tidigt nästa morgon, detta alltså på onsdagen, hämtades mamma och pappa av Hasse och Anneli och de försvann bort mot Alperna. Mamma skrev i ett sms för någon dag sedan:

"Nu har vi vandrat i två dagar och min kropp undrar vad fan jag håller på med."

Men de har säkert roligt.


Idag anlände jag till Helsingborg C (a.k.a Knutpunkten) vid lunchtid och tog buss 219 till Viken Centrum. Här hälsar jag alltså på min farmor och farfar och stora delen av Eskilstuna-Bergman. Imorgon blir det pompa och ståt när kusin Oskar fyller 10 hela år och släkten utökas ytterligare med besök av Hjärup-Bergman.

Det var en kort uppdatering av vad som hänt efter hemkomsten från Oxford. Det känns inte riktigt som om jag kramat musten tillräckligt ur min språkresa, men i dagsläget har jag lite pressat med tid till bloggande. Nu har jag i alla fall full tillgång till en dator så nu är det att förvänta sig åtminstone ett inlägg om dagen. Jag ska inte låta detta rinna ut i sanden som så mycket annat jag tar mig för. Det lovar jag.

To be, or not to be...

To be, or not to be - that is the question;
Whether 'tis nobler in the mind to suffer
the slings and arrows of outrageous fortune
or to take arms against a sea of troubles
and by opposing end them...

We're doing Hamlet. And guess who is Hamlet? Yeah, that's right. I am. But don't be too impressed. My group is only doing about a quarter of the play, and since Hamlet kind of has multiple personalities were being three Hamlets. But please, be a little bit impressed at least. I am actually going to learn everything by heart. I love the old English we are using and it's true what they say, there's a lot of rythm in it which makes it easier.

To die, to sleep - no more.
And by a sleep to say we end
the heartache and the thousand natural shocks
that flesh is heir to. 'Tis a consummation
devoutly to be wished.

I have also been able to watch two different Shakespeare plays during my time in Oxford. First Hamlet, and then a Midsummer night's dream. They were both very good, and since we were doing Hamlet, and since the guy playing Horatio was amazingly handsome, we paid £13 extra to see Hamlet again. Girly I know.

To die, to sleep -
To sleep - perchance to dream. Ay, there's the rub.
For in that sleep of death what dreams may come
when we have shuffled off this mortal coil
must give us pause.

I am staying in a Oxford Collage residence which means I have a House Mother that cooks all my food. She's american and a very good cook. Today, for example, are we going to have a Barbecue in the garden!
The people living in Host Families have quite a hard time getting used to the food. Tomorrow I'm going to interview one of them to be able to say exactly what they get for breakfast, lunch and dinner.

There's the respect
that makes calamity of so long life.
For who would bear the whips and scorns of time,
The oppressor's wrong, the pangs of despised love,
when he himself might his quietus make
with a bare bodkin?


A couple of other cultural differences I can think of right now:

1. They hardly have any pizzerias at all.
2. They have different bus companies so there is a lot of different coloured buses around.
3. They have book shops in every corner.
4. American movies have premiere a lot later in Britain than in Sweden.
5. You have to buy regular water.
6. They uses a lot of: Let me put it like this: "If you want to, I can't stop you." If you for example ask them if you can swap to better seats when the play has started.
   

Who would fardels bear,
to grunt and sweat under a weary life,
but that dread of something after death,
puzzles the will and makes us rather bear those ills we have than fly to other that we
know not of?
Thus conscience does make cowards of us all;
and thus the native hue of resolution
Is sicklied o'er with the pale cast of thought,
and enterprises of great pitch and moment
with this regard their current turn awry,
And lose the name of action.

Finally the entry you all have been waiting for!

I haven't forgotten about you, I promise. It's just that it's very hard to find time to actually go into town and find a internet cafe with a reasonable price. So therefore I'm going to cut to the case very quickly and just tell you about the things you want to hear about:

Cultural differences:

There are a lot of them. Not any mayor, though. Only small one's like all the "Sorry's" (Even the buses are like "Sorry, I'm full") and all the fat and sugar. My friend saw a sign yesterday with "Milk: Only 4% fat!". And the crisps in the lunch boxes! And biscuits and chocolate too. It feels like America is coming to Great Britain very fast. Or maybe it has allways been like this. It's weird though.

This will be a very short entry. The cafe is just abut to close so I'll have to finish very quickly. I will visit this cafe more often from now on and update you on my time here in Oxford. I'm having a really good time and are learning to be more fluent in English. It's everything I expected I guess.

Bye (for now)!

Konst på kontoret

Tog bussen in till stan klockan 11. Efter en rätt så lyckad shoppingrunda trängde jag mig på hos mammas kontor och inspekterade min nyinköpta kamera. Det fanns inte jättemycket spännande att fota. Trodde jag först. Till min förtjusning fick jag plötsligt syn på alla tavlor som var uppsatta på väggen.

Den första som jag la märke till var en stor en med två par ben som jag själv kände gestaltade knäsvaghet. Sedan öppnades mina ögon ytterligare och jag hittade till slut tio stycken tavlor uppsatta över hela rummet. Jag roade mig en stund med att ta kort på alla och tycka kloka saker om alla. Det kändes som om jag var på en alldeles privat vernissage med tavlor av konstnärer från hela världen. Alla var väldigt olika och vissa var inte sådär jätteroliga att titta på. Jag försökte tyda signaturerna på tavlorna men lyckades inte med en enda. Därmed är det svårt för mig att kolla upp information om upphovsmännen till konstverken. Kanske mamma har någon aning. Jag får fråga henne när hon kommer hem.

Sedan träffade jag Agnes, hennes lillebror Albin och hennes kompis från Södertälje Camilo. Det var kul att äntligen få träffa honom. Särskilt efter allt försnack om hur skön han är. Jag hade byggt upp ganska höga förväntningar och han lyckades möta varenda en. Det är ganska ovanligt tycker jag. Bra jobbat killen!

Det var min dag so far. Mycket av mina tankar präglas av morgondagens avresa till England och hur det ska gå. Och så glädjen över min nya kamera, och förväntan på sushin som mamma är på väg hem med. Japansk matkultur. Den ska jag undersöka noga om ett litet tag. Vi ses!

Mitt allra första projekt: Oxford

Hela den här kultur-grejen sätter igång direkt med buller och bång. Lilla Kicki ska till Oxford i tre veckor alldeles själv! Eller nästan själv. Bara tillsammans med ungefär 26552 ledare, 712204 andra ungdomar och säkert en 1872 läkare och 190 poliser och en och annan kock (En språkresa helt enkelt). Men annars fullkomligt själv. Mamma är redan på väg mot ett nervöst sammanbrott. Mest för att jag ärligt talat glömmer bort 10% av packningen när jag är borta. Kanske inte så mycket att jag glömmer att ta med, men jag glömmer att ta tillbaka. Senast i går var jag i Stockholm och hämtade upp fem saker som jag glömt nere i Mönsterås och som fått åka upp med en kompis som heter Annika några dagar efter min egen hemfärd. Mina glasögon bland annat. Sa jag att jag var slarvig?

Detta är alltså hur jag har tänkt: Oxford är fullproppat med en massa seriös kultur. Det är teater och gamla byggnader och parker och universitet och deckare och målningar och säkert lite opera också. Allt detta ska in i min blogg! För att inte tala om kulturskillnaden England-Sverige. Hur beter man sig och vad är annorlunda? Allt detta ska jag djupdyka i och analysera. Och sedan ska ni få ta del av detta helt unika materialet. Känner ni inte spänningen i luften? Detta kan bli något mina vänner. Detta kan verkligen bli något. Stay tuned ...

Jag åker på tisdag klockan alldeles-för-tidigt-jag-har-för-fan-sommarlov. Sedan är jag borta tills den 25 juli. Eller nåt sånt. Jag ska se till att hitta ett internetcafé där jag kan uppdatera er om mina betraktelser och slutsatser. Det kommer antagligen att bli svårt att få med egentagna bilder, men allt sånt löser sig. Vi får helt enkelt testa oss fram lite. Vi är tillsammans pionjärer ute i det okända.

Nu ska jag fortsätta packa. Någon gång måste jag få med mig allt så att jag kan säga "Vad var det jag sa? Jag är faktiskt inte så slarvig som ni tror". Det har hittills aldrig hänt men man måste försöka.

Då har det hänt - Kicki har skaffat en blogg.

För första gången i mitt liv ska jag klara att hålla uppe ett projekt i mer än två veckor. Hittills i livet har jag aldrig lyckats med att skriva dagbok i mer än tre dagar i sträck. Men, det ska nog inte bli så svårt det här. Bloggare jag pratat med brukar alltid betona att en blogg absoluut inte går att jämföra med en dagbok. Därför har jag lite mer hopp än jag kanske borde med tanke på mina tidigare erfarenheter av att skriva regelbundet om mig själv och mitt liv. Men jag får inte glömma: Jag har ju förstås mognat en otroolig massa sedan mitt senaste dagboksförsök. Förstås.

Jag får erkänna att jag medvetet valt ett oerhört brett ämne. Jag kan skriva om nästan vad som helst, och ändå kunna försvara dess plats i kategorin "kultur". Fegt? Ja, jo lite. Men det slutar inte där. Om jag en dag skulle vilja skriva om USB-minnen och armhår, så kan jag rättfärdiga även deras plats i min blogg igenom underrubriken: Och lite annat smått och gott. Jättesmidigt!

De senaste veckorna har jag haft allvarlig bloggabstinens. Och eftersom jag tills nu inte har haft någon blogg, har denna abstinens resulterat i ett antal onödigt långa mail till olika kompisar. Meningen var att vi skulle försöka hålla kontakten över sommaren, inte att jag skulle brodera ut mina dagar till de oändliga och sedan avsluta med en massa överflödiga "Ha det bra!"-fraser. Alltså är ett litet "förlåt" på sin plats. Så, då var det avklarat.

Hoppas att ni ska hitta något av innehåll i min blogg (Jag kommer låtsas ett tag att jag har en massa läsare. Ända tills jag får läsare. För då låtsas jag ju inte längre). Nu i början kommer det vara ganska ovant, men jag lär mig nog. Kommentera gärna på hur och vad jag skriver. Som alla vet är respons viktigt för författare. Inte minst bloggare.

Det allra första inlägget

Ooiiiiiiiih! Det är som att kasta sig utför ett stup!